Amanda har namnsdag

Sex och tjugosex. Det är vad jag har på mig att skriva det jag nu skriver. Vad det ska bli, vart jag ska sluta har jag inte en aning om. Det jag vet är EST:s Seven Days Of Falling spelas just nu och den är så lång. Lika lång som denna text ska bli. Vad svårt det är att veta vad man ska fortsätta med när en meningen är avslutad. Och inte hör jag vad musiken spelar för jag har fullt upp med att skriva det jag nu håller på att göra. Usch vad jag ångrar att jag började med den här dumheten. Men då är det väl bara att sluta kanske du säger men det får jag inte. Inte för mig själv. Inte backa bara framåt. Men det blir ju ingenting...
Det blir det visst det blir sex och tjugosex av text som ingenting säger. Nu måste jag ändå pausa för nu kommer min favoritpassage. Långsamt bygger de upp en stämning där pianot kommer in fjäderlätt och smyger fram över tangenterna. Inte hårt, klumpigt och meningslöst som mitt tafatta studsande på tangentbordet. Oj, där var det illa - jag hamnade nästan helt i musiken värld. Att den kan - musiken alltså, ta en bort från det blöta, kalla regniga hösthelvetet och bara fylla en med värme, glädje i sex minuter och tjugosex sekunder. Och nu tonar det ut. En stilla bassträng som vibrerar, bort mot vintern....